tisdag 17 december 2013

Den längsta promenaden hittills

Idag är det lite igenkänning från mitt förra blogginlägg. Fast istället för en whiteboard bar jag en projektorduk på min promenad till pendeln. Inte alls lika otympligt och tungt. Funderar på om jag ska kalla mig den vandrande kontoristen eller något liknande. Men det är inte det som är dagens ämne.

Igår gick jag min första riktigt långa promenad. Det var väldigt behagligt väder för att vara i mitten av december. Inför promenaden var jag nästan lite orolig att jag skulle ha för lite kläder, men jag blev varm och fick lov att knäppa upp både vindjackan och tröjan. Planen var att ta mig fram i Fotrallyfart - 5 km/h - men det visade sig vara svårare än jag trodde. Jag gick 26,44 kilometer på 4 timmar och 53 min, vilket blir 5,42 km/h. Jag hade ständig koll på tempot, men av någon anledning vill benen gå fortare än vad jag planerat. Jag fick verkligen anstränga mig för att jag inte skulle gå ännu fortare än jag gick.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag blev faktiskt lite mör i benen. När jag kom fram till mitt mål var jag glad att jag inte skulle gå längre. Jag är ju van att springa så oundvikligen jämför jag med hur det skulle vara att springa samma tid eller sträcka. Jag tycker det är en svår jämförelse. Det är visserligen jobbigare att springa både lika länge och lika långt, men det här var någon annan slags jobbighet. Kanske beror det på att jag använder lite andra muskler än när jag springer och att jag inte är van att gå så långt? Jag får nog lov att fråga en veteran där ute om upplevelsen känns igen.

Något som är riktigt skönt är jag kunde vandra hela sträckan utan att ha långtråkigt. Jag pratade i mobilen en halvtimme annars gick jag i tystnad med enstaka bilar som for förbi. Så jag tror inte tristess kommer knäcka mig när det är dags för att gå från Rålambshovsparken i juni.
Bilden är fejkad: jag gick över till andra sidan för att få ett bättre motiv.

fredag 6 december 2013

En golgatavandring i all ödmjukhet

Inför mitt stundande Fotrally i sommar har jag fått olika tips. Ett inte alltför otippat tips är att gå, vilket jag gör mer än någonsin (om en bortser från mitt äventyr i våras, läs mer här). Om jag inte springer från pendeln till jobbet, som jag gör de flesta dagar, så går jag. Jag kommer fram några minuter senare, men istället för att stå och frysa medan jag väntar på bussen har jag fått mig en nästan tre kilometers promenad.

Den som läst min blogg tidigare vet att jag också istället för att sitta försöker stå så mycket som möjligt. Det där med att stå verkar mest höra ihop med jobbet. Jag står på pendeln till och från jobbet och jag sitter aldrig vid mitt skrivbord. Nu hemma vid köksbordet sitter jag däremot av gammal vana.

Ett tredje tips jag fått är att stå ut med obehag, att lida helt enkelt. Och jag är inte den som gör något halvdant. Ska det lidas så ska det. Därför tog jag inte bussen idag när jag åkte hem. Liksom Kristus bar sitt kors på sin golgatavandring bar jag en gammal whiteboard som annars skulle slängas. Det snöade, det var kallt, det var halt och det blåste. Jesus hade åtminstone publik, men jag strävade på ensam i snålblåsten. Jag tycker det tyder på karaktär; att lida utan vare sig spott och spe eller ömkansvärda blickar. Helt enkelt ett mer anspråkslöst lidande. Mer rent och sant, i all ödmjukhet.

Det är kanske det som är tricket, att göra träningen så plågsam att själva tävlingen blir som en promenad i parken?

Roligare än så här var det inte att släpa på en whiteboard