söndag 23 mars 2014

Min längsta löparsträcka under ett dygn

Så var det dags igen... Med viss bävan tog jag mig än en gång an utmaningen att springa en mil var tredje timme. Under lördagens dygn sprang jag totalt åtta mil från midnatt till strax efter kl. 22:00. Varför i herrans namn då kanske ni undrar?


Eftersom jag ska delta i Fotrally nu i sommar behöver jag träna på olika saker. Jag behöver träna på min uthållighet, att vara fysiskt aktiv under lång tid i sträck. Nu var det visserligen avbrott så att jag nästan fick två timmars vila mellan varje milpass, men jag tror nog min uthållighet tränades ändå. Jag behöver också träna min mentala förmåga, att kunna fortsätta fast hjärnan säger nej.


Båda dessa förmågor fick jag tillfälla att öva på under lördagsdygnet. Förra gången jag deltog i detta arrangemang klarade jag av att springa i 6½ mil innan min fot satte stopp för löpningen. Tendensen då var också att det gick långsammare och långsammare för varje runda. Jag hade också sällskap de första fem rundorna, men ingen av mina kumpaner från förra tillfället skulle springa denna gång.


Nackdelen med att inte ha pepp från löparkompisar vände jag till min fördel: att helt själv bestämma löptempo. Jag ville testa att behålla samma tempo alla åtta milen istället för att sakta men säkert tappa fart mil för mil. Mitt bekväma långpasstempo är 6:30 per kilometer, så jag bestämde mig för att gå ut lite lugnare med ett tempo på 7:00 per kilometer. Vis av erfarenheten från förra gången trodde jag kanske inte riktigt på att jag skulle kunna hålla detta tempo hela vägen, men ville ändå ge det hela en chans.


När klockan skiftade från 23:59 till 00:00 gav jag mig av på min första mil. Jag trodde att det skulle vara svårt att hålla så pass låg fart, men det gick lättare än vad jag trott. Faktum var att jag under de kommande milen fick anstränga mig för att komma upp i min planerade hastighet. Redan under den andra milen som startade kl 03:00 på morgonen, började jag känna mig lite sliten, och så gick det - inte helt oväntat - lite trögare för varje mil jag avverkade. Den femte milen var riktigt jobbig och den sjätte snäppet värre, så jag bävade inför de två återstående sträckorna.


När jag gick ut för min sjunde mil vid 18-tiden på kvällen var det som om det plötsligt vände. Jag tänkte att efter den här milen är det bara en mil kvar. Det var nästan som att jag hade genomfört det hela trots att jag faktiskt hade två mil kvar efter sex mils löpning i benen. Det var inte bara mentalt som det kändes bättre. Efter de inledande minuterna när benen och kroppen sakta värmdes upp och jag började hitta rytmen, gick det förvånansvärt lätt att löpa. Det var som att kroppen gav upp sitt motstånd: "jaja, om det är det här du vill att jag ska göra så..." Det var bara att springa på och trots att jag var sliten (jag lovar, sex mil sätter sina spår i benen) kom jag på mig själv att njuta av att ta mig fram löpandes, det här är ju riktigt kul! Jag väntade på ett bakslag men sprang med ett leende på läpparna hela vägen hem.


Sista passet körde jag på i samma stil, men fick anstränga mig lite mer. Dels var framsidan av mina lår vid det här laget ganska ömma och så ville jag att min sista sträcka skulle bli den snabbaste. Jag lyckades med föresatsen och sprang min sista mil på strax över 1:07 med ett tempo på 6:43 per kilometer. Mycket nöjd med min insats slängde jag mig i badkaret med datorn och en tallrik mysli.


För övrigt slumrade jag till i några minuter mellan pass två och tre och vid ett senare tillfälle. Efter varje pass satte jag på kallvattenkranen och lät överkroppen ta de första sekundernas rumstempererade vatten och duschade sedan benen med kallvatten i en halvminut. Ingen tvål, utan på med mina sunkbyxor och en långärmad ulltröja. Totalt använde jag tre till fyra set med olika löparkläder som jag försökte hinna torka innan jag använde dem på nytt. Efter varje pass åt jag en liten måltid med gröt, mysli eller pasta och tomatsås. Jag såg också på några dokumentärer bland annat den här om träningsmyter.


Nu är det dags att sova så jag orkar gå upp och springa till jobbet i morgon bitti!

onsdag 19 mars 2014

Ett blogginlägg som kan rädda livet på dig

Jag var i kväll på en föreläsning med en av mina lagkamrater i Fotrally, PerOla. Det var en inspirationsföreläsning anordnad av Stockholms landstings idrottsförbund, SLIF. Föreläsningen avslutades av Ola Skinnarmo som med en blandning av göteborgsvitsar och historien om hur han förberedde sig och genomförde sin färd till Sydpolen, belyste nyttan med lågintensiv aktivitet som promenader.


Största behållningen hade jag ändå av Mai-Lis Hellénius, livsstilsforskare och professor vid Karolinska Institutet. På ett engagerat och medryckande sätt radade hon upp diagram från mängder av forskningsstudier kring livsstilssjukdomar och motion. Vissa saker var självklara, som att ett regelbundet motionerande minskar risken för att dö i hjärt- och kärlsjukdomar. Så lite som 1-1½ timmes promenad i veckan minskar risken för kvinnor att dö i hjärtinfarkt med 50 procent (i jämförelse med kvinnor som inte rör sig alls). En lite mer oväntad sak var att slanka otränade män har större dödlighet än överviktiga män som tränar.


Dålig kondition orsakar större dödlighet än fetma, rökning, högt blodtryck, högt kolestorol och diabetes. Bara 20 procent av Sveriges befolkning rör sig tillräckligt mycket. Även de som är relativt aktiva - med en regelbunden fysisk aktivitet med mer än 150 minuter i veckan - har en större risk för metabola syndromet* om de sitter mer än fyra timmar per dag framför TVn eller datorn. Jag kan fortsätta länge till, men jag rekommenderar den som är intresserad att titta in på Sundkurs där det finns mer info.


Med min träning i allmänhet tror jag inte att jag tillhör de 80 procent som rör sig för lite. Med min träning inför Fotrally där jag bland annat alltid står upp vid skrivbordet på jobbet, aldrig sitter på tunnelbanan och pendeltåget och dessutom går fler och längre promenader än någonsin ska det nog mycket till för att jag ska dö i förtid av någon av sjukdomarna omnämnda i denna blogg.




*Metabola syndromet = Bukfetma, låga nivåer av det goda skyddande HDL-kolesterolet, höga triglyceridvärden, högt blodtryck och högt blodsocker

måndag 17 mars 2014

Att träna inför något som inte har ett slut

Att förbereda mig inför Fotrally liknar ingenting annat jag har gjort. Ett marathonlopp är ju något som pågår en begränsad tid (runt fyra timmar för egen del), så det är ganska enkelt, om än jobbigt, att förbereda mig inför ett sådant lopp. Ska jag springa fyra timmar under ett marathon är det ganska bra att få ihop några pass på uppemot tre timmar utöver alla kortare pass. Men Fotrally tar ju liksom aldrig slut. Det är väldigt svårt att få till träning för något som aldrig tar slut. Tiden räcker liksom inte till...


Så det gäller att vara kreativ när det finns andra saker i livet än träning. Idag fick jag en sådan möjlighet. Jag har jobbat helg och skulle egentligen sluta kl. 11, men jag skulle också på möte inne i stan med ett gäng miljösamordnare mellan kl. 13-16. Vad passade då bättre än att byta tre timmar? Vips slutade jag kl. 8 och hade fyra timmars promenad framför mig.


För att se hur långt jag skulle komma använde jag Eniros Rita & Mät-funktion och kom fram till att det var 24,14 kilometer till Södertälje Hamn. Jag räknade ut att om jag gick med en hastighet av 6 kilometer i timmen skulle jag precis hinna med pendeln in till stan. Om avståndet nu stämde...
Jag tog det säkra före det osäkra och gick lite snabbare. När jag kom fram diffade avståndet mellan beräknad sträcka och min gps med bara 60 meter och jag hade några minuter till godo innan tåget gick. En perfekt beräkning i sin enkelhehet.
Jag längtar ändå att få till några riktigt långa gångpass och dessutom testa hur det är att gå när jag är trött. En plan jag har är att vaka sista natten ett helgpass på jobbet och gå några mil på det. Andra tips på långa träningsupplägg i vardagen mottages tacksamt. 

tisdag 11 mars 2014

Uthållig, envis och en smula dumdristig

Efter en vecka med träning varje dag tyckte jag att det var dags för en vilodag. Och vad passar bättre att göra på en vilodag då en är ledig från arbetet? Att promenera såklart! Det var för nära till ICA-Bomben, så jag tog ryggsäcken och gick de dryga sju kilometerna till Coop i Västberga. Det började regna på vägen dit och när jag skulle hem regnade det ännu mer.


Är det någonting jag tror mig ha förstått med Fotrally är det att vara uthållig, envis och en smula dumdristig. En vettig människa hade nog tagit bussen, men jag hade ju bestämt mig. Så med sju kilo på ryggen traskade jag mina sju kilometer hem i regnet.


Medan jag gick började frågorna hopa sig i huvudet på mig. När det är dags att bege sig iväg i slutet av juni, vad ska jag ha på mig? Ull eller syntet? Skor eller sandaler? Ska jag ta med mig både och? Regnkläder eller paraply? Ska jag träna när jag är trött efter medvetet ha varit uppe en hel natt? Jag ska försöka ta reda på dessa svar av några Fotrally-veteraner.


Jag återkommer med hur mitt upplägg ser ut. Under tiden kan du läsa en intervju med fjolårets tvåa Per-Ola. Klicka här så kommer du rätt.