Fotrally avklarat #fotrally2014

Den korta versionen: Jag började gå kl. 21 på torsdagskvällen, fick ont i benet efter 20 timmar och gick i sex timmar till innan jag bröt.

Den långa versionen: Äntligen var det torsdag 26 juni och tävlingsdag! Uppladdningen var inte helt optimal. Jag hade tagit ledigt från jobbet redan från onsdagen för att få sova ut ordentligt. Både tisdags- och onsdagskvällen tittade jag på film med min yngste son. Trots mina lediga dagar lyckades jag inte somna om efter dryga sju timmars sömn, varken onsdag eller torsdag morgon. Under torsdagen försökte jag mig även på en tupplur någon timme innan avfärd, men det blev bara lite vila.

Handlat och tvättat alla kläder jag skulle ha med mig hade jag gjort, men min vana trogen var jag sen med andra förberedelser. Stora delar av torsdagen ägnade jag åt matlagning och packning. Jag bakade tofu- och spenatpiroger som jag frös in ett par timmar innan jag tog mig till starten (så att de skulle vara fräscha lite längre). Jag gjorde också egna nöt- och fruktbars (*se recept nedan). Supportväskan (som jag skulle få tillgång till var sjätte timme) packade jag utöver ovanstående med extrakläder, skor, bananer, sojamjölk, mysli och lite annat sått och gott.

Så åkte jag till Thorildsplan och mötte mina lagmedlemmar PerOla, Niklas och Tomas. Vi fick varsin heliumballong med en Jolly Roger på som "lagdräkt" för vårt lag Pirates of the Magelungen. Fredrik fick skjuts och de körde vilse, så han mötte upp oss i Rålambshovsparken. Innan start blev jag intervjuad, hämtade nummerlapp, lämnade in supportväskan, ställde upp på gruppfoto och smörjde in fötterna och rumpan.

Kl. 21:00 gick starten och vi gick över Västerbron, Liljeholmsbron och vidare utmed röda linjen ut ur Stockholm. Innan och efter Södertälje gick vi på vägar där jag undermånga år både cyklat och sprungit till och från jobbet. När vi närmade oss Södertälje var det dags för första depåstoppet. Jag började släpa väskan med mig. men märkte att många stod kvar och packade in och ur på plats. Jag följde deras exempel och gjorde likadant vid kommande stopp. Toabilen stannade till lite grann och det var inte samma hets som jag inbillat mig. Deltagarfältet drogs ut och jag kunde ta mig fram till täten, sätta mig vid vägkanten och smörja in bägge fötterna och byta strumpor innan jag blev upphunnen av de bakersta deltagarna.

På väg in i Södertälje drog deltagare nummer 74 Kenward fram fiolen och spelade en och annan anglosaxisk slagdänga. Uppskattat av vissa - jag tyckte att det var ett trevligt initiativ - men andra var inte lika roade. Någon timme innan han bröt sökte jag upp honom eftersom han forskar kring barn och altruism. Jag var nyfiken på hans forskningsresultat eftersom jag själv är intresserad av hur vi kan bemöta varandra med empati. Han var dock rejält trött och jag fick inga längre utläggningar ut ur honom.

När vi kom till utkanterna av Nykvarn efter elva timmars promenad fick jag min första ordentliga svacka. Jag kände mig trött och fötterna var riktigt ömma. Vet faktiskt inte hur länge det höll i sig, men när vi passerat Nykvarn var det dags för nästa depåstopp. Jag tror det fick mig ur svackan för funktionärerna var inte riktigt klara med att lasta ur väskorna och de väskor som låg på marken låg inte i nummerordning utan huller om buller. Jag hittade i alla fall min väska och plockade på mig några piroger, ett par halvmosade bananer och annat smått och gott. Jag passade också på att byta min långärmade ulltröja mot en svalare långärmad funktionströja. Eftersom det inte skulle bli så varmt hade jag bestämt mig för att skippa solskyddskräm och istället skydda kroppen med kläder. Min lagkamrat nummer 3 Forsström hittade inte sin väska utan sprang fram och tillbaka och svor och gormade.  Efteråt hörde jag att han till slut fått tag på den.

Vi fortsatte västerut och nu var det emellanåt ganska kuperat och grusväg för hela slanten. Detta var okända vägar även för arrangörerna och vid en vägkorsning gick vi fel väg flera gånger innan vi kom rätt. Marley - son till några av mina gamla vänner - var volontär och drog för tillfället rullatorn (eller den fyrhjulta sparkcykeln) och han fick ett par svettiga minuter då han sprang fram och tillbaka och försökte komma först i täten av fotrallyister.

På dessa små grusvägar passerade vi knappt några hus och just då var vädret som soligast. Arrangörerna hade svårt att hitta vatten och vissa av oss fick gå länge utan vätska. När det väl kom vatten kunde vi bara fylla flaskan med ett par deciliter så det skulle räcka till alla. Sedan dröjde det en halvtimme eller mer tills nästa knappa påfyllning. Det var helt klart påfrestande för psyket och det blev en lång andrasvacka för mig. När sedan tredje depåsträckan kom var den framflyttad för väskbilen hade inte hittat dit i tid och det blev ytterligare ett stressigt depåstopp. När sedan Gjutarenäfve (en av grundarna till Fotrally) hetsade på brast det för vissa som tyckte att arrangörerna borde kompensera för den bristfälliga planeringen. Jag hann i alla fall byta strumpor innan jag gav mig ut på ännu en vattenfattig sträcka.

Någon gång tidig eftermiddag ringde mobilen. Det var någon från P4 som undrade om de kunde ringa vid femtiden och ställa några frågor. Jag bangar såklart inte för lite mediauppmärksamhet och vi pratade på en stund. Jag frågade hur han fått tag på mitt namn och det visade sig att han googlat runt bland deltagarna och hittat just denna blogg.

Någonstans runt 20 timmar började jag få ont i vänsterbenet. Jag är ingen hejare på anatomi, men enligt en av mina lagmedlemmar tydde det på vajsing med benhinnan. Det var samma ben och ställe som smärtade som när jag gick pilgrimsleden för drygt ett år sedan. Med tanke på den erfarenheten blev jag orolig. Jag ville inte sätta pannbenet över kroppen och riskera att dra på mig en långvarig skada. I samtal med mina lagkamrater fick jag både förståelse, pepp och coachning. Ingen skulle visa några sura miner om jag bröt och jag fick rådet att testa att springa för att se om en annan belastning hade någon inverkan.

Först ringde jag hem till Hanna och meddelade att jag var på väg att bryta.När jag hörde hennes röst kom tårarna. Som vid flera andra ansträngningar blir det tydligt vad det är jag värdesätter i livet. Jag satte mig och väntade på toabilen och när den kom ikapp reste jag mig och joggade fram till täten och satte mig ner igen och vilade någon minut innan toabilen närmade sig. Det var skönare att springa och det gjorde inte lika ont. Jag förstod att det inte var någon långsiktig strategi, men tänkte se om det fungerade in till Malmköping. Jag upprepade denna procedur oräkneliga gånger och ibland gick jag en stund och samtalade med andra deltagare och funktionärer. Jag försökte att inte lägga någon prestige (tror att det är svårt att undvika helt och hållet) i att klara 24-timmarsgränsen och det tillsammans med samtalet  med Hanna gjorde nog att det blev lättare för mig att ta mig framåt.

Strax efter att jag fått ont i benet ringde programledaren från P4 och vi hade en pratstund tillsammans. Just då tyckte jag det var tråkigt att hon ringde precis innan jag fick ont. Annars hade jag varit mer peppad och energisk. Så här i efterhand är jag glad att samtalet skedde just då så att jag inte vräkt ur mig att jag skulle gå minst ett dygn till. Här kan du lyssna på inslaget.

Något annat som hjälpte mig på väg in mot Malmköping och 24-timmarsgränsen var att jag fick tillfälle att peppa andra deltagare som slet ont. Nummer 37 Lindeborg haltade betänkligt i flera timmar och när   hon passerade sitt personbästa med tio timmar var vi några som gjorde vågen. En annan jag pratade en del med var nummer 33 Magnusson. Han haltade och grinade illa och blev påhejad av en fantastiskt peppande funktionär. Jag hade sett hur han börjat halta många timmar tidigare och då trodde varken jag själv eller han på att 24-timmarsstrecket skulle passeras.

I Malmköping gick vi igenom värdshuseet där vi fick ta emot ståendes sång från matgästerna och blev bjudna på Cola, kycklinklubba och kaffe. Jag skippade kolan och tog en halv mugg kaffe, kanske andra koppen kaffe för året. Eftersom det traditionellt hoppar av några deltagare efter 24-timmarsstrecket tänkte jag att jag kunde vinna några placeringar genom att utnyttja min resterande toatid. Efter två tidigare snabbesök hade jag hela 22 minuter kvar. Efter ett besök på toaletten satte jag mig utanför och vilade benen tills min dygnstid på 25 minuter gått ut. Denna taktik gav dock inte några förbättringar i resultatlistan. Det var nio deltagare som hoppade av inom en tidsrymd av tolv minuter och efter det skedde inget avhopp innan det var dags för mig.

Eftersom det var 26 deltagare kvar förstod jag att det skulle dröja några timmar innan det var dags för en topp-20-placering. Jag började därför förhöra mig ordentligt på hur det går till när jag bryter. Jag fick ett tips om att en deltagare, nummer 105 Sundell, väntade på skjuts. Jag letade upp henne och frågade var hon bodde (Kallhäll) och om jag kunde få skjuts in till stan. Det gick fint, men det skulle enligt GPS:en dröja till 22:35 innan skjutsen kom till Malmköping och sedan ytterligare en stund för att hitta oss när vi närmade oss Sparreholm. Det räckte tillräckligt långt för att bräcka min lagmedlem nummer 6 Grebäcks debuttid på 25 timmar och 49 minuter. När skjutsen kom föreslog min nyfunna vän att vi skulle gå tio minuter till så vi landade på 26 timmar. Jag kontrade med elva minuter och bräckte därför min andra lagkamrat nummer 2 Axelssons sämsta tid med en minut.

Jag tog adjö av och tog alla kvarvarande deltagare i hand, omfamnade mina lagkamrater och önskade dem lycka till på resten av rallyt. Jag blev lovad skjuts ända hem till porten och oerhört glad och tacksam satte jag mig i bilen och försökte ha fötterna i den minst plågsamma ställningen.

I skrivande stund, drygt 54 timmar efter start är de två sista deltagarna nummer 2 Cannavá och nummer 4 Jensen fortfarande kvar i tävlingen. Mitt lag tog annars hem gruppsegern och jag är oerhört imponerad av mina lagkamraters insats; de slog alla sitt personbästa med mellan tre till nästan tjugo timmar!

*Recept på nöt- och fruktbars. Jag tog 1,5 dl av vardera cashewnötter, mandlar, hasselnötter, sorosfrön och pumpafrön. Mixa dem länge i en matberedare tills de börjar olja sig. Häll i 1,5 dl russin och lika mycket dadlar och aprikoser och mixa en stund till så det blir en slät pasta. Tryck ut det hela i en form eller plåt. Låt svalna (massan blir varm efter lång mixning) och skär sedan upp i lämpliga bitar. Just den här omgången blev riktigt oljig, så innan jag förpackade dem pudrade jag på kanel.