Rapport från Sörmland Ultra Marathon

Idag genomförde jag mitt andra ultramarathon (jag räknar inte med Ursvik Ultra som jag på grund av sjukdom promenerade). Det var samma lopp som mitt första ultramarathon: Sörmland Ultra Marathon (även känt som SUM). I år var jag bättre förberedd med både fler intervallpass och backpass i benen. Och det märktes!

Här springer jag sida vid sida med min gamla sambo Håkan (235)

Fotograf: Mats Dänsel

Efter tre mil förra året var jag helt slut i benen och jag fick tankar som "Ultramarathon passar nog inte alla". De sista två milen tog jag mig fram på ren vilja om med draghjälp av min medlöpare Kay. I år hade jag ingen vapendragare, men sprang i början med min gamla sambo från husockupationen av Skaraborgsgatan, Håkan.

Jag kan inte påstå att mina ben var pigga i år, men de höll bra mycket bättre än förra året. Inga tankar på att sluta dök upp, fast jag blev rejält trött. Jag kunde dock slänga upp foten på ett bord efter målgång för att klippa bort chipet.

Jag hade inget direkt mål mer än att jag ville vara snabbare än förra året. Vid fem kilometer blev jag lite nervös då vänster fotled började göra lite ont. Jag koncentrerade mig på att hålla ett rakt och stadigt löpsteg, vilket inte var så lätt bland alla rötter och stenar. Efter någon kilometer kände jag inte längre av fotleden och det återkom bara en släng av smärta vid 20 kilometer som snart försvann igen.

Det var uppehåll hela loppet och i början var det inte så mycket lera. Det blöta som fanns var det lätt att kryssa mellan och på asfalten och grusvägarna var det inga problem. Efter sista långa asfaltssträckan efter drygt 30 kilometer förekom det dock partier som var slippriga och svårlöpta. En gång föll jag och körde ner handen rakt i leran, så det var bara att suga i sig vatten från vätskeblåsan och tvätta mig ren.

Sista milen var tung, fast underlaget var av snällare slag. Det såg ut som jag skulle klara förra årets tid utan större problem, men 45-kilometersmarkeringen dök inte upp förrän väldigt sent. Jag blev nervös och försökte höja tempot vilket inte var så lätt efter så mycket spring i benen. När jag kom ner till sista vätskekontrollen fick jag svar att det var 2,66 kilometer kvar och tiden skulle räcka med råge. Motivationen att pressa mig sjönk och sista sträckan gick nog inte så fort. Jag tog mig i mål på 5:21:45, nästan åtta minuter snabbare än förra året, vilket jag är mycket nöjd med.

Nu lägger jag ner min vanliga löpträning och satsar enbart på ett åtta veckors teknikträningsprogram utifrån Magnus Hagströms bok Snabbare, starkare, löpare. Därtill lägger jag mina crawlträningspass, styrketräning och förhoppningsvis ett och annat pass med rullskidor. Tänkte också börja med lite längre promenader för att stå väl rustad inför sommarens Fotrally.

Höstens första långpromenad

Idag var det äntligen dags för höstens första långpromenad. Med två dagar kvar till Sörmland Ultra Marathon hade det väl egentligen varit bättre med en kortare promenad. Jag gick 14 kilometer under två timmar och 20 minuter, inte överdrivet fort men ändå ett snabbare tempo än under Fotrally. Jag kände mig faktiskt lite stel i benen efteråt. Det här var bara en uppvärmning; framöver kommer jag, som jag skrivit tidigare, koncentrera mig på färre och längre promenader. Jag kommer satsa på att öka både tiden och längden för varje promenad jag tar mig an.

Jag fick en sjöglimt under höstens första långpromenad

Så har min propaganda sakta rönt en smula framgång. Jag försöker trumma ihop ett lag på min arbetsplats och nu har den första personen anmält sig. Välkommen till din längsta tävling Nils! Som självskriven (?) lagkapten kommer jag att coacha mina lagkamrater att överträffa sin egen förmåga. Vi får se om de är lika envisa och målmedvetna till fots som på jobbet.

Kombinationen hjärna och fötter

I går genomförde jag Hässelbyloppet. Jag hade två mål; att slå mitt personbästa och att komma under 45 minuter. Jag lyckades klara bägge målen, men inte med så bred marginal som jag hade hoppats. I början av loppet trodde jag att jag skulle komma under 43 minuter. Under sjätte till åttonde kilometern höll jag ett tempo som låg över mitt planerade genomsnitt så jag fick kämpa hela vägen in i mål för att lyckas.

För första gången sprang jag milen snabbare än 45 minuter

Varför skriver jag då så mycket om löpning i denna blogg som handlar om ett lopp där en ska gå? Det finns olika anledningar till detta. För det första tror jag att en bra förutsättning för att komma långt i Fotrally är att kroppen är van vid att röra på sig. En annan anledning är att de som tar sig längst under Fotrally verkar vara ultralöpare hela bunten. För mig fungerade därför Hässelbyloppet som ett fartpass inför Sörmland Ultra Marathon som jag ska springa nu på lördag.

Men den främsta anledningen för mig att skriva om annat motionsutövande än gång och promenader i denna blogg är nog ändå min förhoppning att oavsett utmaning kan jag överföra min erfarenhet till Fotrally. Att sätta mål och genomföra dem stärker tilliten till min förmåga att sätta upp och klara av nya mål. Vad jag förstått av vetenskapliga undersökningar ökar chansen att uppnå det jag vill om jag har en positiv förväntan och även en praktisk erfarenhet som backar upp min positiva förväntan. För mig är det viktigt med faktiska resultat. Jag tror inte jag kan ligga på sängen och visualisera hur jag går två dygn i sträck och så kommer jag lyckas. Däremot om jag kombinerar hjärna och fötter kan jag nog ta mig riktigt långt.

Att lära av mina misstag

Igår morse fick jag en lektion i ödmjukhet. Efter att under ett par månader stadigt ha ökat både längd och tid på mina långpass gick jag in i väggen. Som jag sa i mobilen till en av mina arbetskamrater: "Jag är slut som människa." I fredags sprang jag 27 kilometer med nio kilo på ryggen. I lördags och söndags körde jag ett back- och ett intervallpass. I måndags sprang jag drygt tio kilometer och i tisdags sprang jag ett tidigt morgonpass med några spurter mot slutet.

Jag kände mig stark och allt kändes bra inför onsdagens planerade 30-kilometerspass. Jag hade några kilo mindre på ryggen än i fredags så jag trodde inte att det skulle bli några problem. Men redan efter några kilometer märkte jag att jag hade svårt att hålla mitt planerade tempo på 6:30 per kilometer. Efter en mil började jag planera om min tänkta rutt så att jag skulle komma fram i tid till jobbet. Vid 18 kilometer började jag känna mig rejält trött och några kilometer senare formades insikten att jag inte skulle ta mig fram springande i 30 kilometer.

När jag sprungit knappt 24 kilometer bestämde jag mig att börja promenera istället. Jag är inte van att ge upp mina träningsmål och att kroppen tar helt slut som den gjorde har jag knappt någon erfarenhet av under mina år som motionär. I den stunden var det skönt att ha föreläsningen med Simone Moro - en italiensk bergsbestigare - i färskt minne. Han berättade i måndags på Chinateatern att det inte är något misslyckande att inte nå sitt mål. Han ser sina expeditioner som ett utforskande och ett upptäckande. Hans budskap var således att oavsett om vi uppnår det vi planerat eller inte har vi blivit rikare på erfarenhet.

I mitt fall kunde jag identifiera fyra komponenter som bidrog till att min kropp sa nej:
1. Många dagars ganska hårda påfrestningar i form av löpning.
2. Ganska lite sömn dagarna innan, fem respektive sex timmar.
3. För lite vatten under löppasset, bara 0,8 liter.
4. En fastedag dagen innan ett långpass.

Med drygt två veckor kvar till Sörmland Ultra Marathon kommer jag ändå dra ner på träningsmängden, men jag hoppas att jag tar med mig erfarenheten från detta löppass in i framtiden och istället gör nya misstag så jag får chans att lära mig ännu mer. På något sätt hoppas jag att denna erfarenhet gör att jag också står bättre rustad inför Fotrally 2015.